Man står med resväskan i handen, som man helst av allt vill släppa ner. Ännu hellre vill man bara slänga sig i armarna på "vem-är-du-jag-älskar-typ-dig."

Fast man gör inte det. Man är sådär äckligt stolt. Så man står där och ler. 

Sväljer saliv. Tyst. 

(Fast det går aldrig att svälja saliv tyst när man är nära någon som får hjärtat att dunka sådär våldsamt. Det är bara så, något straff Gud gav människan vid för tidig förälskelse, vad vet jag. Saliv som trycks ner i halsen på någon med en resväska i handen och ett dunkande hjärta, det låter som ett mynt i en brunn.)

Fastän man borde gråta. Står man där med resväskan i handen, inte för att man ska åka iväg, utan mest bara som en symbol för att, "du kommer aldrig få mig såhär lätt igen" 

men den, man typ älskar men inte vet namnet på, den säger ingenting utan bara ler tillbaks. 

Och då måste man gå.

För att stoltheten säger så.

Så man ställer ner resväskan och går.

För man ska ju egentligen ingenstans. 

Förutom åt fel håll.