Men ni är ju min familj

 
 
Sitter här med tårar i ögonen och tittar tillbaka på dom här bilderna. Gamla och nya.
Under tre års tid har ni varit där. Tillsammans har vi skrattat, gråtit, dansat, sjungit, raggat, ramlat, ätit,
sprungit, skrikit, suttit tysta. Bara varit där för varandra. I tre  års tid har ni varit mina pelare, min trygghet, min vardag, min familj. Vi har gått igenom så mycket, och vi har gått igenom det tillsammans. TACK FÖR ALLT. TACK FÖR ATT NI GJORT DE HÄR TRE ÅREN TILL DE BÄSTA I MITT LIV.
 
 
 
 
 

east meet west @ music

Jag har haft två helt underbara veckor i Turkiet. Så många nya intryck, så m ånga minnen som jag kommer bära med mig hela livet. Jag har träffat en familj och det kändes som om jag fick en syster. Yekta, jag kommer sakna henne så mycket. Det var det som det här projektet lärde mig. I ett land så långt från mitt bor det andra människor. Dom kanske inte lever som oss, dom kanske inte äter skivad ost, och dom kanske inte följer trafikreglerna över huvud taget. "Vi och dom" hör ni? Vi lever i en segregerad värld. En värld där allt som inte är lagom, är läskigt. Det finns så många som är rädda för främlingar, och kanske jag har nog också varit det ibland, utan att veta varför. Rädd för det som inte är "lagom", det som inte är "hemma", det som är främmande. Men nu har jag lärt mig att främlingar är det bästa livet ger oss. För man kan lära känna dessa främlingar och då kan dom bli det vackraste du vet. Det var svårt att kommunicera ibland. Vi kan inte turkiska, dom kan inte svenska. Långt ifrån alla kan engelska. Men ändå så fann vi varandra, ändå så kunde vi skratta ihop, ändå kunde gråta tillsammans, ändå kunde vi dela så mycket med varandra. Jag vill säga tack, tack till istanbul för allt jag lärt mig. Tack till EU som har gjort det här möjligt. Tack till musiken som har dragit oss samman. Tack till alla fina människor som förgyllde den här resan.