bara det

 
Jag har en grej för musikvideos. 
Någonting som började när jag inte var alls gammal. Kanske sex, sju år.
Såfort jag kom hem ifrån skolan, satte jag mig vid tvn, slog på VH1, MTV, eller The Voice, som fanns då.
Där satt jag bänkad, med kaffe som jag redan då missbrukade. Jag satt där så länge, bara tittade och tittade, musikvideo efter musikvideo, jag hade sett dom hundra gånger, jag kunde varje scen utantill, men det spelade ingen roll, jag tittade ändå.  Det var lite som att komma in i en annan värld. Mamma sa till mig, att jag inte fick sitta sådär länge vid tvn.  "Men det är ju samma sak som att du lyssnar på radion" svarade jag då.
 
Någonting som alltid varit viktigt för mig har varit musiktexterna. Jag ifrågasatte varje låt, jag undrade vad som fanns bakom dem, det gör jag än idag. Jag har liksom aldrig bara lyssnat på låtar, för att lyssna på dom. Eftersom jag tänker så mycket, går inte det. Det är rent av omöjligt. Det var en anledning till att jag tittade på dom, för att få en bättre förklaring. Jag minns ibland att jag blev så besviken när musikvideos inte höll måttet till texterna. 
När dom ibland inte ens hade en koppling. En gång skickade jag ett mail till MTV. Jag önskade/tipsade om att de skulle ha ett program där artisterna berättade vad som låg bakom texterna, varför dom skrev dom. 
 
Det kändes ungefär som att få reda på att tomten inte finns, som att få reda på att det är mamma och pappa som lägger guldtian i glaset, och inte tandfén. Jag minns besvikelsen så väl, när jag fick reda på att många artister och band inte skriver låtarna själva, när jag fick reda på att de betalar för att få deras låtar skrivna, och att låtskrivaren bara skriver den för att tjäna pengar och för att den kan bli en hit. Jag blev jättearg. Pengar och kändiskap. Hela min bild av musikvärlden blev en helt annan, det kändes som en bluff, jag slutade att kolla på MTV, VH1 och The Voice, ett väldigt bra tag.  
 
Anledningen till att jag skrev detta var att jag fann den här meningen i dagbok, något som jag skrivit för ca 7 år sen.
 
" När jag blir stor ska jag bli sångerska, och då ska jag skriva alla mina låtar. jag ska inte lura folk"
 
Det kopplade inte först. Vadå inte lura folk? Ganska snabbt insåg jag att det var det här jag menade. 
Haha, jag tog det nog på lite för stort allvar. Men för mig betydde det så mycket. 
 
 
 
 

even the stars refuse to shine

 
 
 
Nattens kärlek, nattens frågetecken, nattens tyngd, nattens mig,  du samlar på dig allt inatt. 
 
Den där blicken, den där blicken i fotot längst ner till höger. Den skär igenom allt som finns att skära igenom. 
Jag vet inte hur många gånger jag gått in i albumet som är fyllt av frågetecken, klickat på den första bilden i ordningen och granskat den där blicken.
Tanken på universums oändlighet, de där tankarna som får en att vända ut och in på allt. Vetskapen om ovetskapen. Den får tankesystemet att krascha och sena nätter att bli morgon. Den där blicken. Jag fastnar i den och den är oändlig. Vilka korthus hade du byggt och vilka hade du sett rasera? Vilka nålar hade punkterad dig? Vilka hade du att tacka den där kvällen?  Kurt Donald Cobain, vad din blick fick möta, vad du såg eller insåg. Om jag fick veta vilka tankar du knöt du ihop precis där. Den där sekunden.  Om jag kunde resa tillbaka i tiden, ta tag i dina axlar och tvinga dig berätta en historia, ingen någinsin har hört. Så skulle jag.
Jag vet inte varför jag bryr mig. Jag har bara fastnat i den. 
 
"It's better to burn out, than to fade away"