Första advent

 
 
 
(från förra året då vi hade julmys hos mandis)
 
Vaknade upp hemma hos brorsan. Sov där inatt. Imorse gick vi (väldigt spontant) ner till kyrkan som är bara några meter ifrån hans lägenhet. Det var verkligen ett fint sätt att fira första advent på. Alla tända ljus, människor samlas och det var bara värme liksom. Fina sånger och fina ord. Kunde inte startat min adventsmorgon på ett bättre sätt.
 
Har sedan varit på fröken Amandas årliga julmys. Hennes familj hade ordnat så himla fint. Dom är så pyssliga att jag blir rent av avundsjuk. Det var som alltid, himla mysigt att få proppa i sig sötsaker och vara med nära och kära. 
 
 

saker jag vill minnas när jag är 78

 
 
 
 
Vi har varit lite som ett gift gammalt par. 
"Kliar du mig på ryggen så går vi och lägger oss sen"
 
"Vad ska vi laga för mat ikväll?"
"Köper du med toapapper och lite mjölk"


 
Jag har aldrig gillat hösten, har alltid blivit deppig och trött, men att bo med Joy har varit så himla kul. Har aldrig känt mig ensam. För alltid har jag haft henne där. Ätit frukost, lagat mat, somnat brevid varann, vaknat brevid varandra. Hon har varit min trygghet. 
Vi har pratat om allt. Sprungit omkring nakna i lägenheten, dansat för sibyllaraggarna, gjort en väldigt massa knäböj i vardagsrummet, lagat mat. Grekisk sallad med soppa, hamburgare med grönsaker å bea blev favoriter.  Vi satt på balkongen åt hallon och fil, drack vin, pratade om killar. Hon har varit min rådgivare, (den bästa) och förhoppningsvis har jag gett henne lite råd jag också. Hennes bästa egenskap är nog hennes ärlighet. Hon har aldrig sagt vad jag vill höra, utan vad jag behöver höra. Och ibland fick jag tvinga henne att ljuga för mig, så att livet skulle bli några nyanser ljusare. Och när livet blev frustrerande så drömde vi oss jorden runt och somnade med tekopparna på fönsterbrädan.
 
 
Tack. För allt. 
 
 
 
 

16322349

 
 
Om mitt liv bara kunde vara lite tydligare. Om någon bara kunde säga "gör såhär Camilla, så kommer det lösa sig". Nej, så lätt ska jag inte få ha det. Istället ska jag gå omkring och leka frågesport med mig själv. Alltså mina dagar går ut på att fråga sönder min stackars hjärna. Jag kommer hinna tröttna på mig själv innan jag dör om jag ska fortsätta såhär. Ja, det känns lite så. Jag har mer frågor till mig själv än vad jag skulle ha om jag fick träffa Gud själv. 
 
Okej, jaa. Jag fattar. "Det är grejen med livet."
Men mer förvirrad än såhär, det har jag inte varit sen tiden då derivator och primitiva funktioner cirkulerade i min hjärna. 
 
På återseende. 
 
/ Trivial Pursuit