Sönder
Sitter på sängkanten och världen snurrar. Pressar fötterna och blicken hårt, mot det ljusa parkettgolvet. Men jag ser inget ljust parkettgolv. Jag ser bara svart.
Hjärtat svider, bränner, rinner, blöder. Jag är punkterad.
Det finns inget nu. Nuet är förstört.
Kvar finns dået, ett dunkande då.
Gräsmattor, månen, lakan, dofter, vinet, kalla fötter, skratten, serierna, kroppar, kläder och så mycket tröst, axlar.
Det är såhär det känns när man förlorar någon man älskar.
Det finns inget nu, men det finns ett sen.
Ett fint sen. Ett annorlunda sen.
Något annat.