dom får det att låta så lätt

som om dom aldrig behöver leta pusselbitar i dammet 

som om deras bitar ligger onötta, numrerade och alldeles för vackra

 

jag gråter ibland 

men det finns inte plats för mascaratårar här, eller hur?

jag är arg ibland, så arg att jag skiter i om pusselbiterna passar

jag bara tar en och pressar så hårt jag kan, 

jag struntar i om pusslet blir vackert

bara det går ihop

 

bland deras fina smoothies, 

kolhydratfria rätter

bland deras nya nike air 

bland deras felfria instagram och eviga kärlek

bland körkort och resor till paradiset

 

så undrar jag om dom är mänskliga

 

för allt jag ser vart jag än vänder mig 

är perfektion 

 

och jag inser att jag inte är perfekt

inte ens nära

 

men jag trycker i mina pusselbitar ändå

och jag älskar mig själv ändå 

 

även om jag inte ens förstår hur ibland