Jag tittar i min djurkalender som mamma har satt upp i min hall. Hon förstår inte att det ingår sådana i iphones. Men jag låter den få hänga där, som en liten påminnelse om min mammas omtanke.

 

Det är den 19 novemeber 2013 idag. En dag jag förmodligen inte kommer minnas. 

Vi befinner oss i december om drygt 10 dagar.  Det känns inte så.

Jag går ut i den lilla trädgård som finns här och datumet faller mer och mer på sin plats. Jag kollar omkring mig och ja, äpplena är borta. Löven ligger där, livlösa och snart förmultnade. Men jag minns inte ens att de fallit. Knappt att det färgades gula, röda, orange. Jag minns när äpplena satt där röda och fina, när löven darrade av varma vindar och jag inbillade mig att de måste vara lyckligare nu än någonsin. Om nu löv har känslor, kan vi återkomma till en annan dag.  Men nu ligger dom där. Som om någon tryckt på en knapp. Pladask.

 

Den var där ibland alla lästa sidor, alla noter, skratt, kärlek, pussar, och vänner. 

Den var där ibland alla fotsteg, alla suckar, tårar, alla sånger. Hösten.

 

Snart ska jag byta min djurkalender, jag är säker på att mamma har en som väntar på mig.

 

2014. Vi är snart där.