Hade en fruktansvärt bra helg i Linköping. Ville inte dra hem, utan bara stanna där ett tag. 

Vi firade vår lilla morfar, vi sjöng för honom och han sjöng med. Det är jobbigt att se någon man älskar så mycket, vara så svag. Det känns som att livet sviker en, men han sitter där, 94 år, med livsglädjen kvar i det lilla han har, och de få orden han säger är så fina, att jag vill rama in varje bokstav och sätta upp dem, så att jag föralltid ska komma ihåg dem. När han sitter där och ger mig råd på min väg. Så går det inte att inte sluta beundra honom. Hans hjärta kanske är svagt, men det finns inget bättre hjärta ändå. För den mannen, han är på riktigt. Han har offrat så mycket i sitt liv, han bevisat det omöjliga, det går inte ens att beskriva hur mycket han betyder för mig. Han är min idol. Jag älskar dig morfar♥