jag blir aldrig röd i ansiktet och det har jag aldrig blivit.
det var något jag var väldigt arg på när jag var liten.
för när andra barn hade idrott var de röda på kinderna efteråt.
det spelade ingen roll, om de knappt rörde på sig. de hade röda kinder och jag var så avundsjuk.
jag kunde springa runt som en idiot, springa tills lungorna ville sprängas, men jag hade precis samma färg på kinderna som förut. inte ens en liten nyans av röd fanns där.
så ibland efter idrottslektionerna stod jag och nöp mig i kinderna.
för jag ville också ha röda kinder.

jag vill fortfarande ha röda kinder. 
att träna röven av sig på gymmet, utan att det ens syns, litegrann? 
man blir lite ledsen, jag får nog gå tillbaka till gamla vanor, ja det är väl bara att börja nypa antar jag.