Jag ville kräkas 

men det kom ingenting. 

Jag fattade inte. Hur något som gjorde så förbannat ont, därinne, bara kunde lämna efter sig ett par transparenta tårar. 

Som om min kropp, mitt skal, var ett filter. Och där under huden stannade all skit. 

Hjärtat dunkade våldsamt när jag ställde

mig upp, som en fånge sin cell, hjälplöst och förbannat.

Sen gick jag därifrån

Torkade bort skammen av tårar som fastnat i min mungipa

Sen gick jag därifrån

Och använde ett gammal mynt

Och så gör dom. 

Dom som bär på hemligheter 

Dom som varje kväll

Går hem ensamma 

fast dom hoppats hela kvällen, 

Skjutit dig i armarna 

Så att du tappat det enda som

Var helt