Vi har varit lite som ett gift gammalt par. 

"Kliar du mig på ryggen så går vi och lägger oss sen"

 

"Vad ska vi laga för mat ikväll?"

"Köper du med toapapper och lite mjölk"

 

Jag har aldrig gillat hösten, har alltid blivit deppig och trött, men att bo med Joy har varit så himla kul. Har aldrig känt mig ensam. För alltid har jag haft henne där. Ätit frukost, lagat mat, somnat brevid varann, vaknat brevid varandra. Hon har varit min trygghet. 

Vi har pratat om allt. Sprungit omkring nakna i lägenheten, dansat för sibyllaraggarna, gjort en väldigt massa knäböj i vardagsrummet, lagat mat. Grekisk sallad med soppa, hamburgare med grönsaker å bea blev favoriter.  Vi satt på balkongen åt hallon och fil, drack vin, pratade om killar. Hon har varit min rådgivare, (den bästa) och förhoppningsvis har jag gett henne lite råd jag också. Hennes bästa egenskap är nog hennes ärlighet. Hon har aldrig sagt vad jag vill höra, utan vad jag behöver höra. Och ibland fick jag tvinga henne att ljuga för mig, så att livet skulle bli några nyanser ljusare. Och när livet blev frustrerande så drömde vi oss jorden runt och somnade med tekopparna på fönsterbrädan.

 

Tack. För allt.