Nattens kärlek, nattens frågetecken, nattens tyngd, nattens mig,  du samlar på dig allt inatt. 

 

Den där blicken, den där blicken i fotot längst ner till höger. Den skär igenom allt som finns att skära igenom. 

Jag vet inte hur många gånger jag gått in i albumet som är fyllt av frågetecken, klickat på den första bilden i ordningen och granskat den där blicken.

Tanken på universums oändlighet, de där tankarna som får en att vända ut och in på allt. Vetskapen om ovetskapen. Den får tankesystemet att krascha och sena nätter att bli morgon. Den där blicken. Jag fastnar i den och den är oändlig. Vilka korthus hade du byggt och vilka hade du sett rasera? Vilka nålar hade punkterad dig? Vilka hade du att tacka den där kvällen?  Kurt Donald Cobain, vad din blick fick möta, vad du såg eller insåg. Om jag fick veta vilka tankar du knöt du ihop precis där. Den där sekunden.  Om jag kunde resa tillbaka i tiden, ta tag i dina axlar och tvinga dig berätta en historia, ingen någinsin har hört. Så skulle jag.
Jag vet inte varför jag bryr mig. Jag har bara fastnat i den.